Du och jag mot världen (äntligen)
Står på perrongen,
kedjeröker, nervös som fan.
Tänk om det inte funkar,
känns fel, vi inte bara kan vara.
Ser honom kliva av,
hjärtat rusar, pirrar i kroppen.
Snabba steg, sen framme,
äntligen mina läppar mot hans.
Känner direkt att vi är,
klarar det här, tillsammans.
Att jag älskar, vill, vågar,
att det är besvarat, vackert.
Vi får flera dagar, nätter
fyllda av kärlek, skratt, närhet.
Framtidsplanerar, älskar,
ogenerat, utelämnande och sant.
Han är min man.
Min älskade pojkvän.
Som älskar mig,
för att jag är som jag är.
Sen måste han åka,
orkar inte vänta på avgång.
Saknar, längtar redan massor,
tills nästa gång han är nära mig.
Distans är skit,
kommer vara svårt.
Men så värt det,
för vi är, äntligen vi.
Kommentarer
Trackback
