Barpadda

Skickar ett meddelande till fembarnspappan,
visst var det trevligt, vill ses igen.
Han svarar med ord jag inte förstår,
han gillar mig, känner attraktion
men ser ingen framtid som par.

Eh?
(vi har träffats några timmar)

Jag blir ledsen och förtvivlad
alltid dömd på förhand.
Sen kommer ilskan, släpper ut bitchen,
ger rejält svar på tal.
Vad vet han om mina kvalitéer?

Nada!
(och så kommer det att förbli)

Ska det vara så här?
Kommer det alltid att vara så här?
Hur mycket ska man orka?

Mitt i allt bestämmer jag mig för att träffa honom.
För att se vad det var som gjorde att jag lämnade mitt nr.

För att känna efter om det finns något kvar av dragningen jag kände sist.
Vi möts över kaffe, fembarnspappan och jag, på ett slitet café.

Timmarna går, vi pratar på, jag är bekväm.
Han är enkel, på ett bra sätt med snälla ögon och fina händer.

Vill inte åka men mitt tåg kommer, han säger "Vi hörs då"
Och jag avskyr det så. Att bli lämnad i ovisshet.

(Antar att utgången blir som vanligt)

Förtvivlan, ångest, förvirring
Okontrollerade gråtattacker
Panik, vilsenhet, mer ångest

(vid liv, måste, måste se det så)

Praktiska saker ordnas, tas om hand
Samtal avlöser varandra
Disfunktionell, vettskrämd, tacksam

(vid liv, måste, måste behålla den tanken)

Det är så jag måste,
måste, måste se på det.

Jag överlevde,
jag lever faktiskt
utan fysiska skador.
Älskade N likaså.
 
Vid liv, det enda som
har faktisk betydelse.

(Men ångesten är brutal)

Ångest

ångestångestångest

Har sett kopian,
två dagar i rad.

Mörk lugg, svarta bågar.

Vill inte se,
bli påmind.

Det omöjliga, katastrofala.

(Men satan,
söt som ett spöke)

Har haft underbara, fina M på besök.
Imrg kommer älskade N,
om några veckor prince of darkness.

Jag är välsignad
med vackra vänner.

Annars?
Idiotpluggar.

Ska försöka uppdatera imrg,
kanske, om jag orkar,
vilket det inte finns några
som helst garantier för.

Annars?
"It’s a really cold night,
in the same old town though
I know I belong where the sun grows
It’s a really cold night,
in the same old town though
Right now I’m staying here where the wind blows
And my heart closed"

Internet är djävulen,
ren, skär ondska,
på riktigt.

Vem skulle annars
föda min (redan) sjuka hjärna
med äcklig, onödig information?

Ok, reflektion.

Citerar mig själv;
"Kan du inte hantera sanningen
ska du inte be om den"

Jag är ond och sjuk,
jag vet.
Får vad jag (antagligen) förtjänar.

Utslagen är tillbaka,
rejält, ofta, aggressivt.

Vet inte, förstår inte, varför
men prickig är jag.

Kan man vara allergisk
mot sig själv?

Sömnproblem
Ångest
Tentainlämning
Matthew
Saknad
Kaffe
Utslag
Nikotin
Thom
Pank
Meningslöshet
Längtan
Jeff
Arbetslös

(bjäbb)
(bjäbb)
(bjäbb)

Sthlm är kallt,
på ett sätt
jag inte riktig
är van vid.

2076 av 3500 ord
är skrivna.
Kvar är det svåraste,
analysen.

Två dygn återstår
innan deadline.
Kanske klarar jag
av det.

(Kan du avvara lite positiv energi,
sänd den gärna till mig, tack)

Svår tentaångest,
orkar inte med
pedagogisk reflektion
förankrad i kurslitteratur,
är så less, så körd,
igen, dret.

 

Jag bestämmer två,
två nervösa möten,
bara för att jag måste.

Helt egoistiskt,
måste bara ses,
känna efter, få klarhet.

Och jag träffar sis,
denna underbara människa
som är min syster.

Och jag träffar kollegan,
denna underbara människa
som är mitt ex (?).

Ingen är mindre än jag,
i dessa möten,
förtjänar inte någon av dem.

Vill så äckligt gärna
vara någon,
någon viktig i deras liv.

Vet så inihelvetets väl
att jag är ingenting
att jag lätt försvinner.

Vem är jag
att hävda, kräva
omöjlig kärlek?

(Sis,
jag tror på dig,
på oss, om du vill)

På tåget mellan skogen och storstaden läser jag;
"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" (A. Heberlein).
En hemsk bok, totalt självutlämnande,
fylld av ångest, självmordstankar och igenkännande.
Vidrig, rent ut sagt, på mer än ett sätt.
Språket är enkelt, ibland nästan banalt
men uppriktigt och rakt,
såförbannatjäkla rakt att det slår omkull mig.
Denna tunna bok, 207 sidor,
berör mig djupt,
gör mig kraftigt illamående
ändå kan jag inte sluta,
tårarna forsar, snoren rinner
men jag kan inte sluta läsa.
Känner så väl igen mig själv
(även om hon garanterat är minst hundra gånger mer än jag,
i allt)
och jag förstår henne så innerligt,
hon sätter ord på min ångest,
allt det mörka.
Den slutar barskt,
lämnar mig förundrad och osäker,
det totala ultimata slutet.

Läs den,
snälla läs.
Men gör det de dagar
du känner dig stark,
full av livslust och ork.
Och ett seriöst tips;
läs den inte offentligt
om du är rädd för att visa andra
din sårbarhet och dina tårar.