Barpadda

Mitt i allt bestämmer jag mig för att träffa honom.
För att se vad det var som gjorde att jag lämnade mitt nr.

För att känna efter om det finns något kvar av dragningen jag kände sist.
Vi möts över kaffe, fembarnspappan och jag, på ett slitet café.

Timmarna går, vi pratar på, jag är bekväm.
Han är enkel, på ett bra sätt med snälla ögon och fina händer.

Vill inte åka men mitt tåg kommer, han säger "Vi hörs då"
Och jag avskyr det så. Att bli lämnad i ovisshet.

(Antar att utgången blir som vanligt)