Amistad
Möter upp Å och hennes lilla dotter.
Mer än femton år sedan vi sågs.
Lite nervös, något spänd är jag.
Å med tror jag, lilla A vill gå hem.
Sen säger Å något tokknasigt,
så där som hon brukade göra,
på ett sätt bara hon kan,
tittar på mig, undrandes.
Och jag börjar asgarva,
så där som jag brukade göra,
ett skratt som bubblar,
som aldrig vill ta slut.
Det är befriande, underbart.
Hon är lika knäpp som förr,
jag med tydligen.
Inser hur jag saknat henne.
Lilla A fnissar med förtjust;
Hon är ju lika busig som du mamma!
Sen bubblar orden, frågorna,
funderingarna, tokerier och allvar.
Lilla A är blind sedan födseln.
Å ensamstående, kämpandes.
Men herregud, vilken livsglädje.
Hos dem båda. Kärlek och godhet.
Lilla A håller mig i handen,
visar mig runt, sin värld.
Sprallig, full av liv, glädje.
Så trygg, vacker, klok.
Lämnar fina flickor berörd.
Rörd ända in i själen.
Lycklig. Så nöjd över beslutet
att ses, återuppta kontakten.
Tänker massor på livet.
Hur bräckligt det kan vara.
Hur berikande det kan vara.
Känner tacksamhet. Är stolt.
Kommentarer
Trackback
