Barpadda

Veckor av ångest, pluggande, skrivande, kämpande (och massor av skratt)
skulle bedömas, granskas, få sin dom, under en grå, bister måndag.
Vi var väl förberedda, jag och litet C, nöjda, tillfreds, nästan inte alls nervösa.

Sen kom orden, sågningen, gör om - gör rätt, omstrukturering annars icke godkänt.
Min totala kollaps i tårar, besvikelsen, känslan av att det är helt f**king kört.
Litet C som försöker hålla oss uppe, att vi fixar det här, vi kan ju allt och lite till.

Viljan att skicka hatbrev till handledaren, bombhota institutionen, bara dö.
Allt på en och samma gång, fanns ingen hejd på känslorna men mest besvikelse.
På mig själv, ingen annan, att jag kunde tro så gott om min förmåga, kunskap.

Två dagar av tårar och snor drev fram ett behov av att kunna, göra akademiskt rätt.
Så vi gör det, litet C och paddan trixar, klipper, klistrar, skriver om, löser problemet.
För när det gäller finns det få som har samma insikt, vinnarskalle som oss.

År av tvångsmatat genusperspektiv, sen anklagad för feministisk ton.
Öhh, vad hände? Hur kan det någonsin bli fel att stå för egna ord?
Speciellt om det görs tydligt och med stöd av korrekta referenser.

Vad som än händer är vi nöjda med vårt arbete, vi gjorde bra från början.
Språket är felfritt, teoretiska perspektiv relevanta, analysen är klockren.
Strukturella fel? Ja? Men är det verkligen viktigare än innehåll?

Dubbelmoralen är ett faktum, ett skratt som fastnar i halsen.
För det som har predikats under dessa år är paradigmskiftet.
Den nya synen som äntligen är här, tillåtande pedagogik.

Så vad säger du SU? Ska man leva som man lär?
Är inte det tillräckligt fint? Rädd om statliga medel?
Tillämpad och låst eller postmodern och fri?