Barpadda

Bryter ihop,
någonstans mellan gestaltande lärprocesser, nya kurskamrater och lunch.

Tårarna kommer,
kan inte stoppas, besvikelsen är enorm, hjärtat upptäcker ännu ett törn.

Lämnar campus
förnedrad, missanpassad, bortprioriterad, sviken, grymt besviken.

Fina vänner
tröstar, uppmuntrar, ger förslag, komplimanger, ber mig hålla ut.

Det finns
tydligen lyckliga slut, rosa fluff, hopp, kärlek i den här dystra världen.

Men inte
för mig, inte just nu, aldrig någonsin för den som behöver det mest.