Barpadda

"Poesi ska läsas högt och höras. Dikt är ljud."

Stärkt i någon sorts form av självförtroende
låter jag Säljaren läsa mina ord högt, i min närvaro.
Händer håller genast instinktivt för öronen,
kinder blossar rött av genans, tårar rinner,
fingrar vill till munnen, reta upp kräkreflexen,
spy ut den äckliga skammen.

Hur kunde jag tillåta honom läsa?

Hur kunde jag missa falskheten, otakten
missljudet mina ord frambringar,
hur fel och pretto det låter, bristen på trovärdighet
när någon seriös tar mitt fula i sin mun?
Varför fortsätter han? Är han dum eller elak?
Hur mycket förnedring bör man tåla?