Barpadda

Ser Liten på favorithaket, inget annat att göra än hälsa.
Han lyser upp, kramar mig hårt, pratar på som inget hänt.
Och det känns bra, Liten är rar, förtjänar inte min bitchighet.
Vi gör upp lösa planer på att ses, så där som vi brukar göra.

Dagen efter meddelanden om hur kul det vara att ses igen.
Hur han saknar att umgås med mig, hur snygg jag var igår.
Hur mitt sällskap, skratt, min öppenhet gjorde hans kväll.

Springer bokstavligen på Gitarristen i vingelnatten på skitstället.
Han har redan sällskap men låter mig veta att det är lätt utbytbart.
Jag skrattar, dansar vidare, inte en chans till korkad upprepning.
Givetvis åker vi hem tillsammans, orkade inte motstå hans förfrågan.

Det blir en fantastisk natt, saknaden, attraktionen är påtaglig, underbar.
Totalt vansinne men helt galet bra, ömheten, känslan av att vara nära.
Gitarristen försöker vara oberörd morgonen efter, lyckas inte speciellt bra.
En våg av ångest sköljer över mig, varför utsätter jag mig, oss för det här?