Barpadda

Tillbaka där jag inte borde vara,
allt började så bra, enkelt,
för att åter igen utvecklas
till kaos, ovisshet, dårskap.

Orkar inte ha det så här,
vill inte slösa energi, tid,
på ohållbarhet, random,
vara något jag inte är.

Samtidigt vet jag inte om
orken finns att igen ta mig
ur detta självskapade träsk
några skulle kalla frihet.

Viljestyrkan var fantastisk
så stark förra gången,
motiverad, medveten,
fokus på min övertygelse.

Vet inte vad som hände,
vad som gick fel eller
som gjorde mig svag,
kanske är jag bara körd?

Något lättlurat, hopplöst,
vilse och patetisk i det
löjliga sociala spelet
några skulle kalla livet.

Hur som helst är det
seriöst förvirrat, otydligt,
konstiga känslor blandat
med en vilja att försöka.

Vill skrika ut ambivalensen,
kräva förståelse hos de
som aldrig kan ge mig
ärligheten jag behöver.

Det där raka, straighta,
som egentligen alla vill ha,
den där brutala sanningen
några skulle kalla paranoia.