Barpadda

Byråkraten skickar meddelanden
jag inte riktigt förstår.
Skriver fina ord om längtan
jag undrar varför.
Kanske är vi på samma nivå
eller ingenting alls.
Inget vettigt, intet nytt,
orkar inte ens analysera.

Skitungen är låg på ett sätt
jag inte riktigt kan hantera.

Det handlar om ångest,
framtid, tårar, kärlek.

Känner sorg över situationen,
glädje att han vågar berätta.

Milen är brutalt långa
en kväll som den här.

Vem är han? Vart kommer han ifrån?
Vart är han på väg? Vad vill han?

Och slutligen; Varför?

 

Eskobar; Cold night                   Logh; Death to my hometown

 

För om du nu ska sjunga falskt, så gör det med inlevelse,

med känsla, kärlek, ärlighet, tro på orden.

Då vinner du mitt hjärta, blir förlåten,

aldrig, aldrig annars.

Glada rop,
varmt mottagande
Finner lugn,
är hemma
Sand överallt,
bra handledning
Rätt val,
tvivel försvinner

RH-dokumentär, halvt vinglas
Ofrivillig ensamhet, mörka tankar
Avstängd telefon, rejält bottenläge
idiotisk längtan, satans vemod

Äckelsöndag


(I'll hit the bottom, Hit the bottom and escape)

Imrg är det åter dags
för besök i verkligheten.
Tre veckor ska spenderas
i min kommande yrkesroll.

Brukar längta efter
de där perioderna.
Men nu vill jag inte,
känns bara trist, jobbigt.

Vad händer?

Och jag blir så
äckligt trött
på mig själv.

Hur orkar jag
egotjata,
vara mig själv?

Befriande känsla
att bara så där
kunna mejla iväg
tre ton ångest.

Hej lediga helg!

Nu kom DN
Tvättid om 3 timmar
Totalkörd i matematik

Häpp

Visuell, digital, matematisk begreppskarta
vilken jävla dret.
Överkonsumerar energidryck, pingvinstänger,
klockan går, jävla dret.

Byråkraten är pojkvänsämne,
tyvärr.
Bara att stänga dörren,
poff.

Börjar rensa,
givetvis i smyg,
trögstartat.

Vill under 100,
helst lägre,
vem ska bort?

Börjar med dom
jag inte känner
eller gillar.

Sen då?
Är du kvar?
Grattis eller förlåt.

Onödig shopping
Sångövningar
Nyskurad lya
Byråkrat på väg

Ord som skrivs
ibland vågar sägas

Om sorg, glädje,
ångest, vemod
tilltro, mörker
framtidstro, svek

Mitt perspektiv
egoistisk, ständigt ärligt

Funktion i mitt liv,
vardag, förnekar
bejakar, sårar
meningsskapar

Men alltid
handling före ord

Vad som än viskas
brutal medvetenhet
om vad du än
anar dig veta.

Regn Förvirrande meddelande Försenad buss Tråkig föreläsning Överdosering av kaffe
Ryggont Tunnelbana Idiotiskt brev Få trevliga sms Ikea-pizza Gigantisk orörd disk
Ögonbrynsplock Försök till tröstshopping Falsk underbar sång Mensvärk Avsaknad
Nagelvård Bokning av dejt Två långa samtal Tentaångest Saknad Barnvaktsförfrågan
Upptäckt av nya rynkor Besvikelse Avbokning av dejt
Orörd kurslitteratur Dystert sinne Regn Regn Regn

(och där faller ännu ett år, sönder till små minnen, alla dagar blir igår)

Byråkraten tjatar om att ses
men jag tvekar, vill inte ha en kk,
fast jag antagligen skulle behöva det.

Fredagsmys
Prinsesskalas
Födelsedagsmiddag
Högt tak
Massor av skratt
Fina vänner
Fantastiska tonåringen

Life can be good

Om du trillar av hästryggen,
sitt upp direkt!
För ju längre du väntar
desto mer växer rädslan.

Så därför går jag
på dejt ikväll.

Imrg kommer världens bästa skitunge!

puss

Långt dyrt samtal med T,
orkar inte bry om kostnad,
behöver höra hans röst.

Säger puss, hej, höres.
Lägger på, tårarna kommer
utan förvarning eller anledning.

Som så många gånger förr
kommer tankarna på oss,
vad som skulle kunna bli.

Om jag verkligen gör rätt
som tackar nej till en man
jag aldrig riktigt kan släppa.

Vem är jag att stänga dörren,
ett erbjudande om framtid
bara för att jag inte är kär?

Han älskar inte mig,
har aldrig gjort,
kommer aldrig att göra.

Det är inte mitt fel,
kommer aldrig att vara,
kommer aldrig att bli.

Han kunde inte ge mig
den krona jag förtjänar,
så behövde, behöver.

Vem kan vara den prinsessa
man faktiskt är, om ens
egen far förnekar, vägrar ge.

Kronan, den tron, kärleken
som är avgörande
för att överleva, att älska, våga tro.

Sen det miserabla, tragiska, katastrofala inträffade
har jag letat desperat efter en anledning till varför.

Varför jag skulle överleva, meningen, sanningen,
om det finns någon lärdom, visdom, klarhet.

Hittar inga svar, bara mer ambivalens, fler frågor,
total förvirring, osäkerhet, existentiell undran.

Har inte fått någon livskick, känner ingen tacksamhet,
har inte tagit tag i mitt liv, kommer ingenstans.

Är jag en dålig människa? En ond, dålig människa?
Är jag den jag tror? Liten, ful, ond, otacksamt skräp?

Ikväll spelar
världens bästa band
på Wembley, London.

Vill vara där,
få hjärtflimmer,
känna lyckorus.

Istället blir det
svensk dussinmusik
på nöjesfält, Sthlm.

Kommer må illa,
dö av uttråkningshet
få panikångest.

Befrielsen med tanken
att ingen läser
tillsammans med
manisk period
gör mig sjukt bra

Ord kommer lätt
fingrarna dansar
utan kramp
lösgörande effekt
manin stegrar

Vet vad som väntar
sjukt låg period
självförakt, ångest
står på schemat
orkar inte bry

För det är fortfarande
så värt det
att få skriva bra
släppa ut, erkänna
våga vara (ful)

När jag dalar
(inom en snar framtid)
finns superb fallskärm
Matthew, Thom, PJ, Jeff
räddar mig ständigt, alltid

Och det, kära oläsare
är den bästa livlinan
man kan tänkas ha
näst efter fantastisk familj,
förstående vänner

När det ändå skrivs om spykänslor;

Det finns tydligen
flera i min bekantskap
som överväger att rösta
på idioti.

Men hallå, seriöst?
Vad tänker ni med?
Lägga sin röst på rasister,
på nollor.

Betyder inte ord som
demokrati, frihet,
solidaritet, kärlek
något för er längre?

Är hungrig,
men blotta tanken på att äta
får mig att vilja kräkas.

Samma känsla
upplevs vid åsynen
av äckligt kära människor.

Häpp

Min älskade A,
ständiga vän i natten,
what ever.

Hur det än är,
tårar, förtvivlan, asgarv,
kärlek är hon.

Alltid tacksam
över ödet, livssituationen
som sammanförde oss.

Tre timmars samtal,
vill fortfarande prata.
höra hennes röst.

I love you,
for ever,
darling.

Överdoserar kaffe och nikotin,
socker och självömkan.
Får inget vettigt gjort,
dagarna försvinner.

Byråkraten hör av sig,
tidigare än väntat,
vill gärna ses igen,
halvlovar något.

E låg givetvis med poeten,
varför måste hon alltid?
Förstår inte meningen
eller hur hon orkar.

Pratar med kollegan,
längtar, saknar oss,
underbara långa man,
får mig att må bra.

Smsar med ekonomen,
han tänder på killar
men vill ha mig som vän,
blir inte ett dugg förvånad.

Redan efter med studierna,
hur är det möjligt på en vecka?
Saknar motivation, ork,
undrar över mina val.

Herr B hör av sig,
vill ta upp kontakten,
säger ja, varför inte?
Han är som han är.

Funderar över en energitjuv,
hur jag ska reda ut situationen
utan att såra onödigt,
om jag ens ska bry mig.

S skickar meddelanden,
förvirrande som alltid,
men ska inte bo här,
ett bekymmer mindre.

Tänker på prince of darkness,
hur det kommer att kännas
och vara vid hans besök,
om jag är stark nog.

Sen allt det där vardagliga,
som tydligen ska vara livet.
Överskriden budget, tvättstuga,
kollektivtrafik och vad fan ska man äta?

 

Läser Ks ord,
antar att de är
riktade mot mig

Vill inget hellre
än fortfarande
vara i ditt liv

Du är så
speciell för mig
tro aldrig något annat

Du är allt det där
jag inte kan
eller vågar vara

Lycklig
fantastisk
generös

Vad ska du med mig till?

E föreslår promenad på söder,
möter upp Em för fika.
Går gata upp, gata ner,
letar billig middag.
Em ger upp,
vi vandrar vidare.

Hamnar på hak,
billigt och gott.
Fyllot gör entré,
snackar skit, vi dissar,
tar en öl öl till,
skvallrar vidare.

Fyllot återvänder,
med sällskap.
Vi ljuger, skit samma.
Tänker roa oss en stund,
sen listigt dra iväg,
men blir kvar.

Ingen lust att åka hem,
kvällen är tidig,
sällskapet lockar
med gratiskonsert,
dramatenskådis ska sjunga.
Vi hänger på.

Poeten och ekonomen
visar sig vara
ett par riktiga gentlemän.
Måna om vårt sällskap,
skäms för fyllot,
ber om ursäkt.

Vid parken packar dom ihop,
var visst två timmar sena.
Går vidare, skrattar,
inte läge att bryta upp,
inte riktigt än,
kvällen är ung.

Nytt ställe,
fyllot åker hem.
Vi andra pratar, skrattar,
har en bonuskväll.
Vem trodde på det här?
Möta likasinnade en söndag?

Seriösa tankar blandas
med hjärtliga skratt.
Okomplicerat, njuter av värmen,
vänskapen runt bordet.
Tänker att så här
ska söndagar vara.

Jag attraheras av ekonomen,
hans "vanliga människa" attityd,
sneda leende, mjuka blick,
hans artighet, ödmjukhet,
att han inte stöter på E,
som alla alltid gör.

Bryter upp, byter nummer,
återträff snarast.
För det här är något fint, äkta.
Inget kvart i stängning,
utan människor som möts
av en slump (eller ödet), finner något vackert.

Ekonomen och poeten är på riktigt.
Ger mitt mörker en strimma ljus,
ett hopp om mänskligheten.
Vi kommer att ses igen,
umgås enkelt.
Jag ler hela vägen hem.

I någon slags form av att släta över,
minimalisera situationen,
uppmanar the prince of darkness
mig att "gå ut och ragga lite".

Jag följer hans ord, går på
studentpub, favorithak och båten.
Släpper loss, dansar, flirtar,
struntar i spärrar och regler.

Jag har en snygg kväll,
är social, sprallig, halvgalen,
smart, oemotståndlig,
njuter av uppmärksamheten.

Fullt medveten om kommande ångest
kysser jag byråkraten öppet, villigt,
på dansgolvet, i taxin, hela natten,
och jag gör det så bra.

Byråkraten är ung, snygg, smart,
singel, högutbildad, vill mer.
Jag skyller på what ever,
lämnar mitt nummer, stänger dörren.

För älskling, raggandet har aldrig varit
ett problem för mig (som det är för dig),
det är allt det där andra,
som kommer sen, som inte funkar.

Så, kanske är det du som borde
gå ut och "ragga lite",
träffa okända, våga vara,
istället för att ligga med mina vänner?

Åldern på gårdagens bravader.
Sjukt behov av bekräftelse?
Nej, nej, inte jag inte.

Och jag gör det jag alltid gör
vid avvisande
Söker upp,flörtar, förför
någon annan

Idiotiska meddelande, förnedring
bekräftelse
Du kanske inte vill ha mig
men andra vill

Sjuk baktanke leder ingenstans
du har redan valt
Men ändå, vem är du
att döma?

Du vet hur snygg
jag kan vara
Hur oemotståndlig jag är
om jag vill

Hur lätt jag kan glömma
din beröring
Vet att du tänker
på mig, alltid

Även när ni ligger
för inget blir som vi
Men jag tänker alltid
på någon annan

Lev med det
loser

Och jag vet
hur hon mår idag
hur hon strålar,
utan att ens
ha sett eller
pratat med henne.

(äckliga, ljuvliga människa)

Nej,
du är inte välkommen
att läsa mina ord,
ta del av mitt mörker,
få vetskap om ångesten.

Alla andra
tänker enbart
på sig själva.
Nu ska jag
också göra det.

Det här är min sida,
måste få ha den
för mig själv,
skriva vad jag vill,
våga vara ful.

Du ljög (ljuger),
det här är straffet.
Aldrig mer friheten
att vara involverad
på distans.

Lögn?
Undanhålla sanningen?
Vad som än passar
din fula mun,
funkar för mig.

Men det är över nu,
du är körd.
Grina eller blogga,
skit sak samma.
Du/vi finns inte.

Se det som
ett matchstraff.
Sitt i båset, tänk efter.
Är du en lagspelare?
Var det verkligen värt det?

Matthew sjunger (vrålar i förtvivlan?);
"When will this loneliness be over?"

Älskling, jag vet svaret;
Aldrig (never ever)

Kanske dog jag den där natten,
på riktigt, för alltid


(I want to touch the other side)

Kaffe
Självömkan
Ångest
Nikotin