Barpadda

Lånar hem Kents senaste,
lyssnar med öppet sinne.
Förstår inte
syntarna, discotakterna.
Vill de inte vara
Sveriges bästa band längre?

Jocke är alltid Jocke.
Cynisk, bitter, distanserad
men hans röst når inte fram,
berör inte som den brukar.
Dock är texterna (som alltid) träffande
en slags nutidshistoria.

Har älskat detta band
i så många år.
Upplevt kärlek och smärta,
tårar av sorg och lycka.
Men jag tror vårt förhållande
kommer att sluta vid Röd.

I minneslådan har jag
massor av liveupplevelser,
fullt av bra musik,
positiva känslor.
Bara att plocka fram
när saknaden blir för svår.

Kanske borde
landets bästa textförfattare
skippa musiken,
skriva en bok istället?
Jag skulle köpa den direkt,
garanterat.

Men tack,
tack som fan,
för alla år.