Mannenisvart

Försvinn, skriker jag.
Men mannen i svart,
sätter sig bredvid mig,
tänder en cigarett, påbörjar monologen.

Förstod du inte med en gång?
Fattade du inte att det skulle bli så här?
Varför skulle du förändra hans liv?
Vad skulle du kunna ge honom?

Som vanligt har jag inga svar,
kan inte kontrollera mina tankar.
Mannen i svart ler nöjt när jag viskar
ingenting, som vanligt.

Duktig flicka, svarar han, klappar mig på kinden.
Och jag (maktlös som alltid) bryter ihop och gråter.
Mannen i svart tröstar
(fast jag vet att han skrattar).