Mannenisvart

Jag såg dina sår
djupa fula sår
med torkat blod

Du hade inga svar
när jag frågade varför

Jag hade inga ord
inga tröstande lugnande ord
till livets försvar

Så Jag bara höll om dig
hela natten

Försvinn, skriker jag.
Men mannen i svart,
sätter sig bredvid mig,
tänder en cigarett, påbörjar monologen.

Förstod du inte med en gång?
Fattade du inte att det skulle bli så här?
Varför skulle du förändra hans liv?
Vad skulle du kunna ge honom?

Som vanligt har jag inga svar,
kan inte kontrollera mina tankar.
Mannen i svart ler nöjt när jag viskar
ingenting, som vanligt.

Duktig flicka, svarar han, klappar mig på kinden.
Och jag (maktlös som alltid) bryter ihop och gråter.
Mannen i svart tröstar
(fast jag vet att han skrattar).

Mannen i svart är här nu igen.
Han hittade mig till slut.

Han sitter bredvid och röker.
Tittar, glor, stirrar, blänger.

Gå nu, säger jag, jag mår bra, är lycklig.
Och då börjar det, hans blick, hans frågor.

Varför skulle det gå bra den här gången?
Varför skulle du vara speciell för honom?

Varför skulle han ge dig allt?
Varför? Varför?

Därför att, skriker jag,
men finner inga mer ord.

Bryter ihop, gråter, mannen i svart tröstar
(det gör han nästan jämt).